Har suttit i timmar och dragit i trådarna på din trasiga tröjärm. Funderar på vad du gör nu. Om det gör lika ont i dig som det gör i mig. Kanske gör det lite ont ändå. Kanske var det därför. Förlåt mig. Jag har dramatiskt rivit ner det lilla vi hunnit bygga upp. Du som till och med hade lyft hammaren för att kunna hjälpa till att bygga på riktigt. Förlåt mig. Trodde inte det skulle göra såhär ont. Jag hoppades på att mina handlingar skulle leda till en upptäckt om att känslorna för dig bara var illusion. Det blev inte som jag hoppades, det blev precis tvärt om. Och förlåt mig, det finns inte så mycket kvar av dina tröjärmar.
Tänker du ens på mig ibland? Varför sa du så där till honom? Har du också ont? Drar du i mina tröjärmar du med? Varför gav du mig den där blicken när du pekade på henne? Vad gör du just nu? Är du ledsen? Är du förvirrad? Är du glad? Vad känner du? Vad vill du att jag ska göra? Du vill ju någonting, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar