Någonting håller mig instängd i ett hörn. Kanske är det rädslan. Kanske är det tårar. Kanske är det bara känslor som håller mig kvar. Pressar ut lungorna på luft. När syret tagit slut och du inte längre kan skilja på glädje och sorg. När förtvivlan är så stor att skriket inte hittar vägen till stämbanden.
Hjälp mig att se skillnad på svart och vitt. Låt mig räkna dina ryggkotor och kyssa din nacke. Bara en sekund av det lilla vi delade. En sekund av det lyckligaste ögonblicket jag upplevt.