Vågar inte räkna dagarna, vågar inte tänka framåt.
Innan jag ens hunnit blicka kommer jag stå där med tårar i ögonen och betygen i handen.
Bort från denna byggnad, bort från dessa människor, bort från dessa minnen.
Väggarna här känner mig bättre än vad jag själv gör.
Låt mig stanna här förevigt, det är här jag hör hemma.
Tom, tom och återigen tom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar